Sista dagen på jobbet (igår) avslutades med en otroligt spännande aktiviteter! Det jag i egenskap av gårdskarl fick spendera dagen med att göra var att tillsammans med Mikael jämna ut marken utanför "Dusch och WC vid gaveln" så att det inte ska rinna in allt för mycket vatten i källaren vid regnväder. På så sätt slipper vi dessutom att gå lös med vattendammsugaren så fort det har regnat lite för mycket!

Efter middagen åt vi en fantastisk efterrätt som blivit över från en 60-årsmiddag och sen bar det iväg ut i skogen till för att trycka på den berömda knappen, för att vattentrycket skulle återvända. Då försöket blev lyckat firade vi hemkomsten till gården med det som blev dagens absoluta höjdpunkt: cocosbollsätartävlingen. Jag och Agnes intog snabbt ledningen och fram tills fyra cocosbollar så låg vi lika, men där blev jag tvungen att ge mig för att ens orka sätta mig på cykeln när jag skulle komma hem. Agnes gick dock inte att stoppa och som för att bevisa att hon var den rättmätiga vinnaren och samtidigt en gång för all krossa allt motstånd så tryckte hon även i sig två cocosbollar till (som hon dessutom först stoppade in hela i munnen innan hon tog ut dem igen för att äta upp dem, godare färs-kagge? ;)). Agens gick hem som tävlingens självklara vinnaren och jag hamnade på en god andraplats med mina fyra cocosbollar och en överfylld mage. Såhär såg de totala resultaten ut:

Ellen: 0
Erika: 1
Viktor: 1
Erik: 4
Agnes: 6

Vi får se om Agnesstår sig lika bra i den utlovade bön-ätar-tävlingen som vi ska ha den 8:e augusti.

På vägen från Munkviken till Lövånger så fick jag naturligtvis punktering på cykeln, men som tur var hade jag god marginal och fick till och med vänta en stund på bussen! Sen när bussen väl kom så var det naturligtvis en sån buss som inte har plats för cyklar så den fick jag lämna på busstationen, men det kanske var lika bra eftersom att jag likväl inte hade kunnat cykla hem på den? Såklart så hade batteriet på min telefon tagit slut också, så jag hade ingen koll på tiden mer än att jag kunde slå på den en gång och se klockan när jag kom till stationen, efter det fick jag hålla koll på tiden genom att lyssna på musik och hålla koll på tiden på så sätt tills bussen kom. Väl i Skellefteå kunde jag konstatera att det inte gick några bussar hem till Morö Backe, och jag kunde heller inte ringa hem efter skjuts då min telefon vid det här lagen inte ens gick att få liv i några sekunder. Så min lösning blev att förklara mitt eländiga läge för några medelålders tanter som såg snälla ut, och såklart kunde jag få låna en telefon att ringa hem med så att jag kunde bli upphämtar av min kära moder.

Väl hemma spenderade jag kvällen med att se på Impressionisterna (kan det bli bättre? Konst, Paris, bohemer och brittiska accenter?) med en kopp te i handen, ett underbart avslut på en härlig dag.